Nedräkning

Sjuttiotvå? Sjuttiotvå? Tistel tjatar. Hur många dagar det är kvar till våren. Inte vet jag, hon har ju päls ändå, den där skogsvarelsen. Ändå vill hon inte gå ut.

Inte jag heller. Florsocker på hela världen. Det har inte ens varit jul än.

Jag behåller rumpan på elementet och fattningen. I morgon är det sjuttioen. Tantens adventsljusstake räcker inte på långa vägar.

Sverigedemokrater -vi ryter ifrån!

Sverigedemokrater är så okattigt det kan bli. Omänskligt också, för den delen. Detta må vara en sketen kattblogg, men vi utnyttjar vårt hörn av nätet att säga vårt. Och vi säger NEJ! Vi tycker sverigedemokratena har väldigt, väldigt fel. Jag och Tistel har då rakt inte röstat fram dom. Inte tanten heller. Synd att så många röstberättigade är ute och cyklar. Vi cyklar INTE.

Vi gillar olika. Jag är olik. Tistel är olik. Tanten är olik. Alla är olika. Men alla har lika rätt till mat, värme och trygghet. Vi tycker det är bra och kommer fortsätta att tycka det. Vi tycker inte att det är fullt så bra att Jimmie och hans polare är så olika oss i denna ståndpunkt. Dom har missat nåt väsentligt i resonemanget. Vi hoppas att man snart kommer till insikt om misstaget och rättar till det. Grundligt.

Vi har varit mycket upptagna hela sommaren. Med livet. Med kärleken. Med katt- och folkvettet. Och ovettet.

Och att bara vara på olika sätt. Ibland så här. Nu börjar hösten. Och resten. På allvar.

Utepimpning och tut

Det luktar plast. Ny plast. Bordsduk, balkongmatta, hängmatta... Men tanten börjar få kläm på det här med att mysa i solen och sitta still. Som vi. Det uppskattas. Och i lådorna växer både kattsvansamarant och kattmynta. Det gillar vi också.

Lilla farbrorn använder uterummet för musikaliska övningar. Trumpet till exempel. Det låter mycket. Då går vi in.

Och så blommar det sånna här puttinuttiga saker. Dom smakar inget gott, så dom får frodas.

Här har tanten gjort en djupdykning i pak choien. Dessa tuggas mest på av människorna.

Grävande

Trodde att tanten ordnat utedass åt oss på balkongen. Nu blommar det i lådorna istället. Börjar känna igen det här: varmt - växter.

Dom trängs innanför stängslet, tobaken och bönorna. När jag försöker dra ut stackarna i friheten väser tanten. Hon hävdar att min mage inte är frihet. Dessutom kräks jag visst också. Nog om det.

Tistel är bara timid och lugn. Ligger som en randig trasmatta på balkonggolvet och smyger på grannar. Eller sitter på den äkta mattan och ser okattig ut.

Här är dokumentation av människornas friluftsgrävande. Tydligen har det petats ner frön i den gråbruna vidden. Barnen verkar nöjda. Lillfarbrorn har däckat under en jordgubbe.

Vilken ska bort?

Ny lattjolajbanhylla i barnens rum. Med plats för en massa festliga djur.
Vilket är bäst?

Den översta hyllan är lite snålt tilltagen, tycker jag dock.

Världsförbättring

En klok katt betraktar sitt universum med förståelse och välvilja. Jorden skakar, börser faller, människor är bräckliga varelser. Lilla tantens arm är av och stortantens fot är dum. I mitt revir går vi över till protektionism. Samlar våra tillgångar och krafter. Piffar balkongen, så vi kan spana på omvärlden i nånting annat än förfall.

Eller fokusera på microkosmos och små underverk. Solgenomlysta kattöron och små kryp att nedlägga och förtära.

Nyplanterade små blad får vi inte förtära. Rosenbönorna har tanten satt bakom stängsel.

Till sommaren blir det en djungel. Om vi katter tillåter det. Tanten har glömt bort vad hon planterat. Livet är fyllt med överraskningar.

En slips till

Här sitter man, som en annan gipskatt. Rosa garn den här gången. Syntet.

Kortlivade kattslipsar

Barnen har virkat. Jag har fått en vit slips. I ylle.


Släpp mig nu, så jag kan gå och döda den här slipsen...

Tistel dundertass fick en rosa liten halsduk, den dog på direkten.

Vems lilla koja?

Tanten trodde att hon gjorde den här myskojan till Tistel. Där trodde hon fel.

Så var det med det.

Vårkänslor, före och efter. Eller tvärtom.

Gafsan - queen of universe. Tanten har hemburit vackra ting för mig att sitta på. Fast hon påstår att hon köpt dem för att det var varmt, vår och inspirerande. mig är det egalt, vilket som.
Tistel är annars en som haft riktiga vårkänslor och fått dem åtgärdade. Tanten fick spel när Tistel en vacker dag klättrade utanpå kattnätet på balkongen. Några telefonsamtal senare var lobotomin bokad. Kastrering, säger tanten.

När Tistel kom hem var det alldeles fel på henne. Inget kul nånstans alls. Tanten pjoskade. Jag fick leka med lilla farbrorn istället, för en katt som ser ut så här är ju inget att ha, det ser ju vem som helst.

Men efter en dags sovande och att jag tvättat bort all konstig sjukhuslukt från henne var hon lagad! Förutom väldigt kort päls och ett litet stygn på magen. Hon spinner lika högljudt som förr. Nu väntar oss varma vårdagar på balkongen! Och se; snön på gården är borta!

Tanten fortsätter att uttrycka sina vårkänslor på textil väg. Och med plast. Det är bäst hon får hållas, så behöver inte vi boka lobotomeringstid för henne.

Tantfri helg

Vi har haft en kanonhelg! Långa sovmornar, ätit krispiga groddar i krukorna, har kunnat möblera som vi vill och stundtals haft besök av grannens barn och deras snöpta kattkille. Mycket underhållande, men Tistel var bara blyg och fräsig i sina tonårssvallningar. Stackars liten...
Nåväl, i kväll kom tanten tillbaka från sin resa söderut. Med muggar från Höganäs. Finska rävar och the Hattifnatternes... Sånt tycker tanten är kul.


Här är en bild på Danmark. Bortom dimman.

Och här är en annan tant som vår tant hälsade på. Hon heter lika dant som en kattföregångare till oss. Eller om det var tvärt om? Tina. Och en massa stenar. Men nu är vi nöjda med att allt är som vanligt. I morgon blir det som vanligt på ett nytt sätt för somliga...

Blå vår

Lys på mig solen! Fullträff. Och Tistel hänger ute på balkongen, men hon har ju päls för det... Tanten har också hängt på balkongen, fast hon inte har päls.


Tanten har nåt nytt stickprojekt på gång. Gott garn. Silke och alpacka, gnisslar lite mellan tänderna. Tanten behöver ingen sax, nej.

I groningskuvösen spirar det så det knakar. Dom här filurerna kom upp på fem dagar. Tänk att vi får så varierande kattgräs! Tanten väser förmaningar åt oss. Vi har överseende med det och väntar med betandet tills vi är ensamma hemma.

Stickat och kärlek

Tack tanten för att du ägnat tre veckor att sticka en filt till mig! I spets och mohairsilke. Du är förlåten för att du misskött dina uppgifter som bloggsekreterare. Tack!

Fast ibland har tanten gjort mat. När hon behagat släppa stickorna. Den 14 februari fick alla kärlekstårta. Pannkakor. Grädde. Kattmat alltså.


Kattkärlek.

Moster är på besök. Och förvandlar lilla tanten till nån slags bollywoodkatt. Det duger det med.

Jag fick vit nos. Snyggt.

Roliga typer

Tur att tanten har oss. Så att det händer nåt. Velodrom i hela lägenheten. Sandstrand på badrumsgolvet. Skattjakt med tantens alla jobbsaker. Underhållning på nätterna; trampa i magen och tåtafatt. Vi är helt enkelt oumbärliga. Och bäst. Tanten vet det, egentligen.

Vårkänslor

Tisltel med sina lovikkatassar trampar runt i det tynande snötäcket på balkongen. Det piper och luktas vår, säger hon.


Jag värmer rumpan på kökselementet och låter öronen värmas av bleka solstrålar genom fönstret. Blir varmast nertill.

Tanterna har byggt semlor. Då är det vår. Snart. Men varför tar lilla tanten all grädde själv? VI då?

Mmmmmmmm.... grädde.

Annars är tanten mest upptagen med stundande teaterpremiär.
Nu funkade inte länken heller. Nu morrar tanten. Och börjar sticka istället. Hon har försökt fotografera mig brevid sina stickningar, bara för att få med dom här. Det får hon inte. Ha!

Pyssel o pappskallen

Jag hyser hopp om tanten. Hon har börjat pyssla igen. Ett blogginlägg till exempel. Och ett litet armband med röda aventuriner och handgjorda pärlor. Om ni undrar varför jag aldrig syns på bild nu förtiden, beror det på att jag lärt mig att inta komplett osynlighet så fort kameran plockas fram.

Det har inte Tistel lärt sig. Hon är alldeles bortkollrad och kärlekskrank, bara gosar med sin myntamus, och hamnar därmed i bländarfokus. Det är hon som är pappskallen.

Lilla farbrorn är ingen pappsakalle, tycker jag. Vad tanten tycker är ibland svårt att avgöra. Här har han med stolthet bakat kolamunkar iallafall. Gott gry i pojken.

Och goda kakor...