Jag hyser hopp om tanten. Hon har börjat pyssla igen. Ett blogginlägg till exempel. Och ett litet armband med röda aventuriner och handgjorda pärlor. Om ni undrar varför jag aldrig syns på bild nu förtiden, beror det på att jag lärt mig att inta komplett osynlighet så fort kameran plockas fram.
Det har inte Tistel lärt sig. Hon är alldeles bortkollrad och kärlekskrank, bara gosar med sin myntamus, och hamnar därmed i bländarfokus. Det är hon som är pappskallen.
Lilla farbrorn är ingen pappsakalle, tycker jag. Vad tanten tycker är ibland svårt att avgöra. Här har han med stolthet bakat kolamunkar iallafall. Gott gry i pojken.
Och goda kakor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar