Vårkänslor

Tisltel med sina lovikkatassar trampar runt i det tynande snötäcket på balkongen. Det piper och luktas vår, säger hon.


Jag värmer rumpan på kökselementet och låter öronen värmas av bleka solstrålar genom fönstret. Blir varmast nertill.

Tanterna har byggt semlor. Då är det vår. Snart. Men varför tar lilla tanten all grädde själv? VI då?

Mmmmmmmm.... grädde.

Annars är tanten mest upptagen med stundande teaterpremiär.
Nu funkade inte länken heller. Nu morrar tanten. Och börjar sticka istället. Hon har försökt fotografera mig brevid sina stickningar, bara för att få med dom här. Det får hon inte. Ha!

Pyssel o pappskallen

Jag hyser hopp om tanten. Hon har börjat pyssla igen. Ett blogginlägg till exempel. Och ett litet armband med röda aventuriner och handgjorda pärlor. Om ni undrar varför jag aldrig syns på bild nu förtiden, beror det på att jag lärt mig att inta komplett osynlighet så fort kameran plockas fram.

Det har inte Tistel lärt sig. Hon är alldeles bortkollrad och kärlekskrank, bara gosar med sin myntamus, och hamnar därmed i bländarfokus. Det är hon som är pappskallen.

Lilla farbrorn är ingen pappsakalle, tycker jag. Vad tanten tycker är ibland svårt att avgöra. Här har han med stolthet bakat kolamunkar iallafall. Gott gry i pojken.

Och goda kakor...

Sötpotatisar i soffan

Vi softar. Tanten nyser, ute snöar det, vi håller ställningarna.